Det finns en tumregel när det gäller att lära sig ett instrument: Bara den som före sin 20-årsdag har övat minst 10 000 timmar kan, enligt den gängse uppfattningen, räkna med att ha en chans att bli en mästare inom sitt område. Omräknat blir det ungefär 417 dagar à 24 timmars oavbrutet övande. Ingen tvekan: Eftersom de flesta musikinstrument inte spelas gående betyder denna enorma tidsperiod bland mycket annat en hel del sittande. Tur att det finns särskilda musikerstolar. Här får du en kort översikt över en musikers arbetsförhållanden och vilka krav en bra stol för musikskapare bör uppfylla.
-
Musik som sitter
-
Övning ger färdighet
-
En sadel för gitarristen, en hög stol för kontrabasisten
-
Hälsoskador av kontorsarbete, inte av trumspel
Musik som sitter
10 000 timmar är en enorm tidsperiod. Visst, ett dygn har 24 timmar och teoretiskt sett skulle man på knappt ett år utan sömn och pauser kunna behärska ett instrument mästerligt. Men eftersom de flesta människor ganska desperat behöver sömn, frisk luft och mat blir det snabbt 666 dagar med 9 timmar för matintag och vila. Den som någon gång har försökt lära sig ett instrument vet också hur krävande det kan vara att ägna sig oavbrutet åt ett knepigt ämne. Därför är de åtta timmar som en vanlig anställd arbetar per dag inklusive pauser redan ett ambitiöst antagande: utan helger blir det 1250 dagar, alltså drygt tre och ett halvt år. Med helger handlar det redan om drygt fyra år av heltidsarbete utan semester.
Den som redan blir yr av de här räkneexemplen bör ha i åtanke att till exempel Mozart, Bach eller Beethoven, och säkert även The Beatles, fram till höjdpunkten av sitt skapande sannolikt utan problem hade kommit upp i femsiffriga antal övningstimmar. Den som fördjupar sig i musikerbiografier stöter framför allt när det gäller virtuoser oftast redan i den första tredjedelen av boken på ett ganska händelselöst kapitel. Ofta drivna av en inre längtan till musiken barrikaderar sig huvudpersonerna – vare sig det handlar om en rockgitarrist, punkrocktrummis eller pianist i världsklass – i källare, barnrum eller replokaler och övar varje ledig minut. Strax efter denna episod brukar handlingen sedan ta fart, nämligen vid den punkt då berättaren om sitt liv inser att det har hänt mycket med hans eller hennes kunnande och vågar ta steget ut i offentligheten.
Men det är inte bara den rena tidsmängden som avgör om man lyckas. Talang spelar naturligtvis också in, liksom turen att kunna ägna sig åt sitt mål ostört eller till och med få stöd av en lärare eller medmusiker. Enbart genom att ”sitta av” övningstid har ingen blivit mästare. Att siffran 10 000 över huvud taget blivit så känd har den breda allmänheten för övrigt den amerikanske författaren Malcolm Gladwell att tacka för. I sin bok ”Outliers” tog han upp en studie av två amerikanska psykologer som i början av nittiotalet konstaterade att man måste ägna sig åt en sak i minst 10 000 timmar för att bli specialist på den – oavsett talang eller särskilda fysiska förutsättningar. Den förenklade slutsatsen att det så att säga finns en dansare, sångare, akrobat, instrumentalist eller elitidrottare på världsnivå i var och en av oss och att praktiskt taget allt går att lära sig, har därefter motbevisats vid upprepade tillfällen.
En amerikansk professor i psykologi kom till exempel fram till att vissa musiker redan efter mindre än 5000 timmars övning hade blivit mästare inom sitt område, medan andra hade slitit i långt mer än 10 000 timmar och ändå bara nått medelnivå. Det nedslående beskedet för alla som övar mycket: sannolikheten att någon som övar i 10 000 timmar och därigenom når mästarklass ligger på drygt 12 procent.
Övning ger färdighet
Hur som helst. Den som vill bli bra inom sitt område måste öva mycket – och utifrån de siffror som finns går det ändå att få en ganska bra uppfattning om hur mycket det kan handla om. Omräknat till sittimmar betyder det: alldeles för mycket. De flesta människor måste nämligen utöver sina instrumentövningar också göra andra saker sittande: gå i skolan till exempel, eller arbeta. Därför är det extra viktigt att stolen som musikern övar på går att anpassa optimalt efter den aktuella instrumentalistens behov.
Som blivande professionell fagottist har Leonhard mellan fyra och fem timmars övning på schemat varje dag – i genomsnitt. Tillkommer framträdanden, inspelningar eller orkesterresor ökar belastningen. Då kan han tillbringa tio till tolv timmar i studion eller i övningsrummet. Studenten vid Hochschule für Musik und Theater München tillbringar en stor del av sin tid sittande. ”Hemma använder jag en helt vanlig skrivbordsstol för att öva, vid konserter använder vi faktiskt mer specialiserade stolar”, berättar 24-åringen. ”Tre saker är viktiga: att de går att justera i höjdled, att de har ett justerbart ryggstöd och att sitsens lutning går att ändra.”
I höjdled, i sitsens lutning och vid ryggstödet går även de flesta kontorsstolar justera – ändå finns det specialstolar för instrumentalister i fackhandeln. Fast ordet ”stol” är egentligen alltför begränsat: Det handlar om stå- eller sitthjälpmedel med flera fotstöd, vars sits är sadelformad. De har inte något klassiskt ryggstöd; snarare rör det sig om ett höjdjusterbart stöd för nedre delen av ryggen. Särskilt musiker med hållningsskador svär vid sådana stolar.
En sadel för gitarristen, en hög stol för kontrabasisten
Förutom specialstolar för kontrabasister, som har särskilda fotstöd och en förhållandevis extrem höjdjustering, finns det specialstolar för dirigenter, gitarrister och naturligtvis trummisar. På tal om trummisar: Det finns knappast något instrument som man så direkt förknippar med långvarigt sittande som ett trumset. Oavsett om det gäller jazz, rock, pop eller förstås även orkester: slagverkare utför ett enormt fysiskt arbete som, beroende på musikstil, gränsar till idrott. Till skillnad från schack, som ju också räknas till kategorin ”sittsport”, ligger en viss fysisk ansträngning i själva trumspelandets natur. Tittar man på bilder av hardrock- eller heavy metal-band blir det snabbt tydligt att damerna och herrarna bakom trummorna har tränat upp en ansenlig fysik – åtminstone efter att ha utövat sitt hantverk i några år. För jazztrummisar handlar det visserligen mer om de lågmälda nyanserna och ett fint mejslat groove – men även finmekanik kräver av kroppen. Framför allt eftersom trummor, med undantag för några få exoter från rockabilly-avdelningen, spelas sittande.
Som medlem i en världsomspännande percussion-showgrupp är Jürgen visserligen ständigt i rörelse på scenen. Men som studiobetrivare, producent, kompositör, lärare och medlem i flera band sitter han ofta och länge. Det är nästan självklart att han själv redan har haft problem som uppstår genom långvarigt sittande och påtvingade kroppshållningar. Därför väger hans ord tungt när han talar om rätt sätt att närma sig trumspel. I hans ögon är nämligen den rätta stolen, ett trumset som kan anpassas efter växten och rätt sätt att sitta vid instrumentet den treklang som utgör grunden för ryggskonsamt trumspel. Naturligtvis talar han som trumlärare när han insisterar på att en bra lärare ställer in elevens instrument korrekt och ser till att eleven lär sig en god sittställning. Men det gäller självklart även för alla typer av instrument, säger 46-åringen.
Hälsoproblem av kontorsarbete, inte av trumspel
”Generellt gäller följande: Både instrumentet och stolen framför det måste kunna växa med användaren. Särskilt elever mellan 10 och 14 år växer mycket – och det säger sig självt att ett trumset som en 10-åring spelar på måste se annorlunda ut än ett trumset som en vuxen spelar på.” När det gäller stolen är mycket också en smaksak. ”Jag är inte mycket för alltför bekväma trumstolar; det finns modeller med ryggstöd”, säger proffset. ”Men kroppshållningen hos trummisen i ett vanligt pop- eller rockband är snarare sådan att den stödjer uppmärksamhet och medvetenhet – och det innebär definitivt ingen avknäckt ryggrad i den nedre bäckenregionen.”
Energiflödet går till slut genom ryggmärgen och det får man inte bryta med en knick. ”Det känner man igen från trafiken”, säger han, ”även en så kallad liggcyklist sätter sig automatiskt upprätt i en kritisk situation. Med trummor är det likadant: du är i princip ständigt på sändning och behöver 100 procents uppmärksamhet.” Därför rekommenderar han stolar som möjliggör en upprätt kroppshållning. ”De bör vara steglöst höjdjusterbara och vridbara – och beroende på smak ha en utåt rundad sits, hjul- eller sadelformad.”
En sak är viktig för 46-åringen: ”De hälsoproblem jag har kommer inte från trumspelandet, utan från studio- eller kontorsarbete.” Som följd skaffade han sig en ergonomisk kontorsstol. Här hittar du ett stort urval av lämpliga stolar som arbetsstolar och pallar!